Thaifix.se

Att vara en av de få lyckligt lottade som överlevde flodvågen i Khao Lak känns overkligt, inte tacksamt. Ingen annan gång har tillfälligheterna varit så avgörande för människors öde. För mig går det ännu inte att känna glädje och tacksamhet. Man känner istället med dem som inte överlevde, de som fortfarande saknas och alla dem som saknar någon. Vi som var där vet att vi lika gärna kunde varit ett utav flodvågens offer.

Här nedtecknar jag mina egna upplevelser då flodvågen slog in över Khao Laks stränder.

Den 22 december anlände jag till Thailand och bara någon dag innan jordbävningen den 26 december hade min fästmö Jai och jag bett om att få byta bungalow på hotell Khao Lak Country Side. Vi ville ha en bungalow längre ner mot havet, inte för att komma närmare stranden utan för att Jai tyckte det var långt att gå varje dag. Vi fick byta, men eftersom hotellet var så när på fullbelagt blev vi flyttade till en bungalow på andra sidan av den länga av bungalows som vi redan bodde på. Avståndet blev alltså detsamma till stranden, men lite kortare väg att gå. Vi var båda nöjda med bytet eftersom vi dessutom hade haft besök av en kungskobra på trappan vid vår första bungalow.

Tidigt på annandagen väckte Jai mig, hon skulle som vanligt till sitt arbete på hotell Meridien Khao Lak och eftersom jag var ovanligt trött bestämde jag mig för att sova vidare istället för att gå ned och äta frukost tillsammans med Jai som jag gjort de andra dagarna under semestern. Någon gång kring kl. 09:00 gick jag ned till restaurangen för att äta frukost. Jag hade tröttnat på hotellfrukosten och beställde därför bara en toast och en kopp kaffe. Jag lämnade sedan restaurangen, gick förbi poolområdet mot vår Bungalow. Jag funderade över vad jag skulle ägna förmiddagen till. Skulle jag gå till stranden, slappa vid poolen, gå upp till centrum eller gå och lägga mig igen?
Plötsligt löd en kraftig smäll!
Inte så hög så att jag hoppade till, bara så hög att jag kunde höra gästerna vid poolen skoja om att det var en bomb. Själv tänkte jag att smällen hade något att göra med det stora hotellbygget som låg bredvid vårt hotell. Jag hann sedan precis gå upp för trappan till min bungalow och just när jag låste upp dörren kom vattnet. Ja, jag upplevde det inte som en våg, bara som en helvetes massa vatten som strömmade in. Vattenmassan som kom var väldigt kraftfull och till en början mycket hög. Restaurangen, poolområdet och alla människor som befann sig nedanför mig försvann framför mina ögon. Jag rusade in i min bungalow greppade min kameraväska där jag visste att mitt pass fanns. Som den gamla reseledare jag är hann jag tänka att utan mitt pass så skulle det bli krångligt att komma hem.

I nästa stund välde vatten in i rummet där jag stod. Jag hann precis ta mig ut men sveptes sedan med det starkt strömmande vattnet. Det var ett dundrande ljud, likt jetmotorer som på ett flygplan. Jag lyckades hålla mig ovanför vattenytan och förflyttades ca tiometer med vågen innan jag fick tag i ett fundament av en balkong. Det låter kanske konstigt, men någon gång under detta skede funderade jag på vad allt vatten kunde komma ifrån. Var det ett vattentorn eller något liknade som brustit? Jag kunde dock inte erinra mig om att jag sett något sådant. Jag drog mig upp på balkongen och såg mig omkring. Det var vatten precis överallt och det fortsatte att stiga och strömma upp över land. Balkongen som jag stod på ledde till två rum och båda balkongdörrarna stod öppna. Det fanns inga människor inne i rummen, så jag höll mig kvar ute på balkongen. Snart nådde vattnet runt byggnaden och dörrarna intill de två rummen trycktes in av det enorma trycket som vattnet åstadkom och vatten började strömma in i rummen och ut på balkongen där jag befann mig. Jag ville ta mig upp på taket, men det var omöjligt på grund av det kraftiga takutskjutet.
Ändå förberedde jag mig för att försöka att ta mig upp på taket. Jag klättrade därför upp på balkongräcket lyfte upp ett tvättställ av bambu och ställde det bredvid mig på räcket. Jag var säker på att tvättstället skulle sönder i fall att jag ställde mig på det, så där stod jag och allt jag kunde göra var att hoppas på ett mirakel.

Så började vattnet gå tillbaka, inte lika fort och aggressivt som när flodvågen kommit, men det var ändå som om någon dragit ur proppen i havet utanför. Jag steg ned från räcket, plockade upp min kamera ur min dränkta kameraväska, men naturligtvis fungerade inte kameran. Jag hasade mig sedan ned från balkongen och ned i lervällingen och bråtet nedanför. Framför mig hade två personer lyckats tagit sig upp på ett tak på en bungalow som fortfarande var intakt.
Jag hjälpte först kvinnan ned, en thailändska som fullkomligt skakade av skräck. Det var högt upp så det hade varit svårt för dem att ta sig ned själva. Mannen som vägde kring hundra kilo bad mig att lyfta upp en tank som låg i leran bakom mig och luta den mot husväggen. Jag tittade på tanken och insåg att jag inte ens skulle kunna rubba den så som den låg nedsjunken i lera och sand. Jag bad honom istället att hänga sig ned från taket så att jag skulle kunna ta emot honom när han väl släppte taget.
”I can judo!” Kom jag ihåg att jag sa till mannen och kvinnan bakom mig upprepade mina ord till sin make. När jag hjälpt bägge ned, omfamnade jag först kvinnan och försökte intala henne att allt var över och att hon nu var okej. Mannen som jag hjälpt ned skyndade sedan runt bungalowen för att se om några av deras tillhörigheter fanns kvar.

Jag gick runt på andra sidan, samma väg som flodvågen bara för en stund sedan fört mig fram. Jais och min bungalow var fulltständigt utblåst! Jag stod vid dörröppningen och tittade in, det var hål i cementväggarna, sängen stod på hög kant, TV:n låg trasig på golvet, glassdörrarna mot terrassen var borta. Jag lyfte upp ett par utav Jais leriga byxor från golvet, men släppte dem sedan ned i bråtet igen. Inget förutom ett par av Jais leriga byxor fanns kvar av våra tillhörigheter.

Jag skyndade sedan ned från min bungalow eftersom mannen som jag tidigare hjälpt ned från taket ropade att det låg en död man på deras balkong. Jag tog mig dit så fort jag kunde och när jag såg den nakna manskroppen på terrassen som mannen funnit tänkte jag att måste sätta igång hjärtlungräddning. Kroppen låg under en massa bråte och den var täckt av otäcka djupa skärsår, men inget blod syntes. Vi hjälptes åt att flytta kroppen en aning, den var tyngre än jag kunnat ana.

Jag tycktes mig i denna stund minnas att mannen som vi drog i var svensk. Var det inte pappan till den dotter jag tidigare sett på hotellet? Mannen stirrade rakt upp i luften. Ansiktet och kroppen på mannen var täckt av grå lera, men ögonen var blanka och rena. Mannens ögon var fyllda av den skräck som han måste ha upplevt just innan han dog! Det rann lite vätska ut ur hans mungipa när vi drog i honom. Jag förstod medens att det fanns inget att göra för honom. Mannen som jag hjälpt ned från taket insåg även han att vi var för sent ute, så han återgick istället till sitt sökande efter sina tillhörigheter. Han fann några leriga väskor som han slet upp ur bråtet och kastade bakom sig. En utav väskorna landade rakt i huvudet på den avlidne och mannen började be om ursäkt till den döde. Jag sa att det inte gjorde något.
Jag lämnade sedan mannen och den thailändska kvinnan för att se om jag kunde finna några fler överlevande.

Allt var dödstyst!

Det var först nu som jag insåg den enorma förödelsen kring mig, nästan allt var bort spolat och täckt av lera och sand. Inga skrik förtvivlade rop på hjälp, inga kroppar någonstans. Det fanns ingen att hjälpa! Jag började springa och ropa på både engelska och svenska.
”DO ANYONE NEED HELP!”
”ÄR DET NÅGON SOM BEHÖVER HJÄLP!


Jag såg bara två människor i området nedanför mig, en thailändsk kvinna som kom ifrån det område som tidigare varit en restaurang och en thailändsk man som gick längre bort vid det som innan flodvågens framfart varit en arbetsplats för ett nytt hotell. Jag visste då att det tidigare varje dag varit hundratalet person som arbetade där. Allt kändes overkligt!

Av rädsla för att trilla ned eller fastna någonstans vågade jag inte ta mig längre ner. Jag kunde ju inte ens avgöra vad poolområdet en gång legat. Jag bestämde mig därför för att gå upp mot centrum. På väg upp träffade jag på fler människor, de flesta flydde mot centrum, men några gick också i motsatt riktning. Jag såg tre thailändskor som hostande och gråtandes sakta stapplade fram på vägen. Jag omfamnade dem alla tre och försökte trösta. Vi passerade ett Internet café där de satt flera skadade. Jag tänkte att det måste finnas något apotek i utmed huvudvägen och att de skadade vid cafét behövde vård. Jag lämnade därför kvinnorna och börja springa. Jag stannade kort stund bredvid en ung thailändsk man som hostade upp vatten samtidigt som han med vinglande steg försökte ta sig bort från området. Han svarade att han var okej, så jag fortsatte upp mot huvudgatan.
När jag kom till huvudgatan rådde det där stor förvirring, någon sa till mig att alla ”Faranger” måste genast gå till turistpolisen. Jag sökte efter ett apotek, men trots att jag tidigare var säker på att jag sett ett apotek i området kunde jag nu inte finna något. Jag blev sedan plötsligt tillsagd att skynda mig uppför berget, en ny våg var på väg!

Jag följde en grusväg in mot land och som ledde uppför ett berg och som tillsist bredde ut sig till en platå där flera bungalows var under byggnation. De första svenskarna som jag möte upp på platån var ett gäng bestående av två tjejer och tre killar. En utav killarna var mycket chockad och ledsen. Han hade försökt rädda livet på någon med hjälp av Hjärtlungrädding, men mannen hade dött i hans armar.

Fler och fler människor samlades på platån, jag samtalade med en indier som naturligtvis var en utav de många skräddarna i området och han berättade att hans bror ringt från Phuket just innan flodvågen slagit in över Khao Lak. Förödelsen skulle vara än värre i Phuket förklarade han. Nu fungerade inga telefoner längre, all kommunikation med omvärlden var bruten. Många av dem som kom var skadade och alla var mer eller mindre chockade. Nästan alla saknade någon, men rädslan för att gå ned och leta efter anhöriga var allt för stor. Jag kan inte exakt minnas när nästa våg sköljde in över land, men jag stod uppe på berget och tittade ned när den andra vågen kom. Andra vågen såg inte alls lika kraftfull ut som först vågen, men självfallet är det stor skillnad att befinna sig mitt i flodvågen och att sedan betrakta den från håll uppe på ett berg. Jag gick sedan runt och tröstade en del, samtidigt som jag försökte få information om vad egentligen skett. Snart var ”Tsunami” ett ord i på allas läppar och rykten om hur omfattande katastrofen var spreds snabbt.
Rätt som det var ropade någon efter någon som kunde tala svenska och jag skyndade fram. Jag visades fram till en svensk pojke i fjortonårs ålder, som låg på räcket kring den kaklade terrassen utanför en utav de låsta och inte ännu färdigbyggda bungalowsen. Den svenska pojken hade brutit foten och hade svårt för att tala. Han saknade alla i sin familj, men kunde ändå förmå sig att svara på mina frågor. Vi lyfte ned pojken från räcket och lade honom på terrassen. Vi gav honom vatten att dricka och såg över hans skador. Jag kom då på att vi borde skriva en lista över saknade. En tysk kille vid namn Oliver och jag började genast sammanställa en lista över saknade. Snart hade även andra kommit på samma sak på platån där vi befann oss och det blev därför väldigt många listor som skrevs den dagen.
Ingen lista var fullständig men alla listor var lika skrämmande långa över saknade. Många var törstiga och de som få som hade tagit med sig vatten delade givmilt med sig till andra. Oliver och jag beslöt oss efter en stund för att ta oss ned till centrum med våra listor för att där söka efter fler överlevande. Det gick rykten att det fanns fler samlingsplatser med överlevande inte allt för långt borta. Vi hann inte ens halvvägs ned till centrum förrän folk började springa i panik. ”Wave is coming!”, skrek folk.
Vi tvingades därför upp till platån igen med våra listor.

Mer folk strömmade hela dagen upp mot vår samlingsplats och precis som vi som redan var där saknade nästan alla som kom någon anhörig. Det var inte bara turister som anlände, det var även många thailändare och utlänningar som var bosatta i området som t ex dykinstruktörer. De med lokalkännedom skulle visa sig vara till mycket stor hjälp för oss som befann oss på platån. De ordnade så alla fick vatten och att första hjälpen material snart kom till platsen. De som hade kunskap i första hjälpen arbetade sedan febrilt med att hjälpa skadade och det fanns som tur var även några personer med läkarbakgrund. Dessa personers insatser lindrade många människors lidande och kanske till och med räddade livet på någon. Man prioriterade de värst skadade först och trots att mängden skadade och förtvivlade människor var så många rådde det ett viss lugn bland oss alla. Lugnet kan jag ju nu efterhand självfallet se som en effekt av den maktlös som vi alla led utav.
Någon hade ordnat fram frukt som delades ut och den allra minsta bit delades för säkerhetsskull en extra gång för att alla skulle kunna få något i magen. Trots att vi hade tillgång till vatten började många allt eftersom tiden gick lida av värmen. Eftersom det var ont om skugga på den kalhuggna platån satt de flesta mitt i den stekheta solen.

Det var därför inte så konstigt att en utav de tyska turisterna tog en spade och började slå in dörren på baksidan på en utav de låsta bungalowsen. Strax efter att tysken börjat slå mot dörren uppstod det ett tumult mellan den thailändske byggnadsherren som fanns på plats och tysken med spaden. Det var inte långt ifrån att slagsmål utbröt. Oliver försökte lugna och jag försökte medla på thai så gott jag kunde. Snart anlände även ägaren till bygget och med nycklar i handen låste han upp den bungalow som tysken försökt forcera sig in i. Ägaren var mycket upprörd över tyskens agerande och självfallet var han också chockad av allt som skett under dagen. Jag gick tillsammans med ägaren in i bungalowen och när han sa att han ville ha tusen Bath för den söndriga dörren gav jag honom en våt ”tusenbathare” i handen. Ägaren låste sedan upp alla Bungalows och det skall han all heder för. Ja, jag hade faktiskt min plånbok kvar, jag hade hela tiden haft den i fickan till mina shorts och otroligt nog hade den inte trillat ut ur.

Dagen gick och kring halvsju på kvällen då solen började gå ned hade ett hundratal personer redan hunnit samlats uppe på platån. Vi vankande av och an uppe på berget och tittade ned mot förödelsen, vi pratade med varandra och delade med oss av våra öden. Många grät, men de flesta utav oss bet ihop. Man ville ju inte gråta förrän man var säker på hur det gått för våra nära och kära. Hoppet fanns ju kvar!
Vi insåg snart vilken gudomlig tur vi alla hade haft. Det fanns splittrade familjer som var tacksamma för att inte alla i familjen var borta. Precis som jag fanns de som ensamma klarat sig undan flodvågen. Uppe på platån var dock ingen ensam, där hade vi i alla fall varandra.
”We just have to wait”, sa en finländsk man till mig. Han saknade sin fru och blickade ut över förödelsen nedanför.

Det var någon gång kring skymningen som jag fick syn på en liten man i keps och fläckig skjorta med en snusdosa i handen. Jag frågade om jag kunde få en snus och snart så var det han och jag som höll samman. Det är märkligt men jag kan inte minnas hans namn trots att vi tillbringade hela natten tillsammans. Namnet på hans saknande sambo minns jag, även om jag nu idag är osäker på om sista delen av efternamnet är rätt. Snusmannen och jag samtalade mycket, hjälpte de allvarligt skadade som behövde komma till sjukhus i de få transporter som faktiskt gick ifrån vår uppsamlingsplats. De få bilar med chaufförer som lyckats ta sig till vår samlingsplats trotsade rädslan av andra flodvågor och de allra värst skadade kom därmed mirakulöst nog till sjukhus.

Mannen med snuset hade en vespa, han hade åkt ifrån vågen med den! Vi bestämde oss för att nästa dag tillsammans försöka leta reda på hans sambo och min fästmö. Snusmannen trodde att Jais hotell kunde ha stått emot vågorna. Jag visste då inte att mannen blandade ihop namnet på min fästmös hotell med ett annat och att Jais hotell i själva verket var helt raserat av flodvågen.

Natten var den längsta i mitt liv, vi kunde inget göra i mörkret än att vänta. Jag fick mina sår tvättade under natten och jag skämdes när jag frågade efter sårtvätt, då mina skärsår kändes så obetydligt små gentemot de man tidigare sett under dagen. Thailändarna på plats lagade mat och någon hade även ordnat matpaket bestående av ris och kyckling som delades ut till alla hungriga. Barnen fick naturligtvis äta först, men maten räckte till alla. Många hade dock ingen aptit, men jag tvingade i alla fall i mig lite grann eftersom jag inte visste när vi skulle få mat nästa gång.

Det var fantastiskt att se hur thailändare ställde upp med att laga mat och ta hand om oss turister. Thailändarna hade ju inte bara förlorat många vänner och arbetskamrater, deras hem, hotell och affärer var ju dessutom helt bortspolade.

I denna misär fanns det även ögonblick av glädje, jag minns särskilt en svensk pappa som återfann sin sexåriga dotter. Hon hade gömt sig i ett rör och det var en härlig känsla att se far och dotter tillsammans. Dottern åt ur grytan med nudlar som jag höll i handen och jag delade glädjen med hennes pappa över att hon var vid liv. Det var som flickan stod för livet själv.

Under natten låg Snusmannen och jag låg inlindade i gula gardiner som han rivit ned inne i bungalowen. Jag funderade på om jag på något sätt kunde linda gardintyget runt mina fötter eftersom jag hade mycket ont i fötterna då jag sprungit omkring barfota hela dagen. Dessvärre gick det inte att ordna, men det var inget jag tänkte över särskilt länge. En helikopter cirkulerade över området i Khao Lak, där den thailändska konungens barnbarn senare skulle visa ha omkommit och flygplan passerade högt i skyn till och från Phuket ö. De flesta utav oss kunde inte sova alls under natten. Jag minns hur en del snarkade högt och det var riktigt gott att höra att några trots allt kunde sova. En tanke som slog mig under natten var att om omständigheterna varit annorlunda så kunde det faktiskt ha varit rätt mysigt där uppe på platån. Eldar brann natten lång, himlen var stjärnklar och det var fullmåne.

Så fort det ljusnade bestämde jag mig för att ge mig av för att leta efter Jai och Snusmannens sambo. Snusmannen kände då att han inte orkade följa med. Jag kunde knappt ta mig ned till Vespan, då mina fötter smärtade något enormt. Jag kickade igång vespan och lovade att komma tillbaka till Snusmannen oavsett vad jag skulle finna.

Rädslan av att vågen när som helst skulle kunna återvända fanns där hela tiden. Vespans mätare stod redan på ”rött”, när jag startade så jag var självfallet rädd för att jag skulle bli stående någonstans. Havet var hela tiden synligt från vägen där jag körde och det kändes som vattnet iakttog mig och bara väntade på att sluka mig. Det hade funnits en trygghet uppe på platån med Snusmannen och alla andra människor där, nu hade jag lämnat dem bakom mig. Och vad som väntade mig längre fram kunde jag inte ens föreställa mig.

Min förhoppning var att förödelsen skulle mattas av ju längre norrut jag kom. Istället blev det raka motsatsen. Jag körde rakt in i något som kan jämföras med en krigszon. Allt var utraderat, bilar, bussar, båtar låg omkullkastade i området. Byggnader var totalförstörda, allt var jämnat med marken. Frivilliga stod uppställda för att påbörja det gigantiska räddningsarbetet, lik bars och lades i rader utmed vägen. Ett thailändskt TV-team var redan på plats och jag var nära att kroka med deras vita minibuss.
Jag såg bara en handfull turister som vågat sig ned till huvudvägen. Jag kämpade och slet för att komma fram med min vespa genom all lera och bråte. Det kändes som en oändlighet innan jag tillsist kom fram till Jais hotell. Entrén från vägen var intakt och där såg jag tre personer med namnbrickor från Meridien Khao Lak. Jag frågade dem vad alla var och de svarade, ”allt är borta”. Jag frågade om de visste vem Jai var och då sa en utav männen att hon troligtvis klarat sig. Men efter att jag förklarat mer ingående om vem Jai var visade sig han tänkt på en helt annan person och att han inte visste vem Jai var. Innan jag fortsatte in mot hotellet sa de att några skadade från deras hotell befann sig på sjukhuset i Takua Pa. Jag tog mig först till personalbostäderna där Jai bara någon dag innan visat vad hon och hennes arbetskamrater bodde när de inte arbetade. Dessa byggnader såg ut att ha klarat sig undan flodvågen, men det fanns inga människor kvar.
Jag visste att hotellet som låg precis vid stranden var ödelagt, men jag kunde inte förmå mig att köra fram och se förödelsen. Det var många tankar som snurrade i huvudet i denna stund och det som tidigare bara varit en obehaglig föraning blev nu besannad. Jag återvände istället till huvudvägen, jag var nu säker på att Jai var död och sakta började denna overkliga sanning förtära min själ. En bensinmack som jag tidigare passerat hade just öppnat och jag svängde in där för att tanka. Det var massor av folk där, jag var den enda utlänningen. Tårarna rann när jag stod där i kön och väntade på min tur. Jag fyllde Vespan fullt upp och det var på något sätt som om den fyllda tanken även fyllde mig med ny kraft. Nu visste jag att jag i alla fall kunde ta mig tillbaka till Snusmannen och tryggheten uppe på platån.
Just som jag lämnat macken och började åka ned mot stranden, vände plötsligt all trafik i motsatt riktning. Kaos utbröt då alla trodde att en ny våg var på väg. Jag åkte slalom mellan bilar och vespor och i all panik kom jag på att jag borde hjälpa någon. Jag tog därför upp en haltade thailändare där bak på Vespan och vi körde i full fart in mot land.

Jag förklarade att jag ville att mannen som nu satt bakom mig skulle visa mig vägen till en plats som låg så högt som möjligt från havet. Mannen talade ingen Thai och var troligen från Burma. Jag körde säkert i minst tjugo minuter och han dirigerade vägen med gester. Vi kom tillsist fram till en liten hydda mitt inne i djungeln och jag förstod då att han visat vägen hem till sitt. Jag fick vatten av mannens familj, men trots deras vänlighet infann sig en obehaglig känsla inom mig. Jag var alldeles ensam med dessa människor mitt inne i djungeln. En man som satt och rökte pillade med sina smutsiga fingrar på några leriga kameraobjektiv.
Det hela var mycket olustligt och jag inbillade mig att de kastade lystna blickar på min Vespa. Jag bestämde mig därför för att köra tillbaka även om mannen som jag hjälpt hem tydligt visade att det bäst för mig att stanna kvar. Jag var först orolig över att jag inte skulle hitta tillbaka, men jag fann vägen tillbaka utan några problem.
Jag passerade många thailändare som flytt in i djungeln och parkerat sina bilar lite varstans. Lite längre ut mot kusten vid ett gummiplantage fick jag vatten och några osmakliga fiskbullar av en familj innan jag körde vidare. Vid vägskälet att fortsätta inåt land mot Takua Pa bort från stranden eller ned mot Khao Lak valde jag trots allt att åka tillbaka till Snusmannen. Jag hade ju lovat honom att komma tillbaka och just då var det löftet viktigare än allt annat. Jag stannade vid ett gathörn där en handfull turister samlats, stängde av Vespan och lät blicken vandra runt bland människorna. Jag hade ju lovat att söka efter Snusmannens sambo, men jag visste inte vad jag skulle börja. Människorna talade inte med varandra, de stirrade ut i tomma intet som om de fortfarande inte förstått vad som hänt. Skulle jag gå runt och fråga var och en?
Det kändes ohållbart och jag kunde inte förmå mig själv att ropa ut Snusmannens sambos namn. Jag kickade igång Vespan igen och började köra tillbaka ned mot stranden igen.

Vägen tillbaka genom det drabbade området var lika kaotiskt som innan, mer militär anlände och jag vinkade till dem av ren tacksamhet. De flesta utav militärerna som anlände var unga thailändska grabbar och vad de skulle komma att gå igenom de närmaste dagarna måste ha varit oerhört påfrestande för dem. Plötsligt gick det upp för mig vad paradiset är för en plats. Paradiset är livet här på jorden tänkte jag och skakade på huvudet. Människor oroar sig så mycket över vad som skall ske när de dör istället för att fundera över hur de lever var dag.
”Är jag död eller lever jag?”

Väl tillbaka på platån möttes jag av Snusmannen. Jag berättade hur ödelagt allt var där borta, men också att militären var på väg. Jag förklarade att jag ville försöka ta mig till Takua Pa, men Snusmannen ville hellre vänta. Han hade talat med några andra svenskar och kände sig säkerligen tryggare med dem än att ge sig ut i kaoset med mig. Han sa att jag kunde ta Vespan och jag tackade honom. En svensk kille med flickvän, bägge i tjugo års ålder som stått bredvid mig och lyssnat ville gärna bort från platsen och jag erbjöd dem att följa med mig till Takua Pa. Flickvännen tvekade, hon var väldigt rädd för att det skulle komma en ny våg, men jag försäkrade henne att militären inte skulle vara på plats om så var fallet. Ett annat par, i medelåldern ville också gärna ta sig till Takua Pa, men jag kunde ju inte ta alla på vespan. Jag sa åt dem att gå ned till vägen och där försöka få tag i en chaufför. Tillsammans med det unga paret körde jag sedan för tredje gången genom det helvete som bara för ett dygn sedan varit vårt allas paradis. Det var trångt att sitta tre på Vespan, men det var inget större problem. Jag fick dock stanna ett par gånger och låta det unga paret gå vissa partier då vägen var allt för oframkomlig på sina ställen.
Den unga kvinnan frågade hur jag kunde vara så stark och jag minns inte exakt vad jag svarade henne. Jag berättade för dem att Jai och jag talat om att gifta oss kvällen innan och den unga kvinnan sade då att hon hoppades att vi en dag skulle få gifta oss. Jag sa att jag ställt in mig på det värsta för att inte bli allt för besviken. Killen sa då att jag inte borde tänka på det värsta utan istället vara hoppfull. De tackade mig många gånger för att jag hjälpte dem bort från området. Halvvägs till Takua Pa stannade en bil och en man från Schweiz och hans familj frågade om vi behövde hjälp. Jag ställde då Vespan utmed vägen och sa till några thailändare som befann sig i närheten att de kunde ta hand om den. Vi trängde oss sedan samman i bilen och Schweizaren körde oss mot Takua Pa. Det unga paret ville till Bangkok, så jag bad mannen att köra oss till busstationen i Takua Pa. Schweizaren erbjöd sig att köra oss till hans hotell längre inåt land, där funkade telefonerna och vi kunde även få övernatta där. Vi funderade över mannens erbjudande, men ansåg tillsist att det bästa för oss var ändå om han kunde ta oss till Takua Pa.

Innan vi kom fram busstationen frågade jag vad sjukhuset låg i Takua Pa och eftersom det visade sig inte ligga allt för långt bort från busstationen bad jag att få bli avsläppt i närheten. Jag lovade att återvända till det svenska paret på busstation senare. Jag hann knappt gå tiometer mot sjukhuset innan en thailändare på Vespa stannade utmed vägen och frågade om jag behövde hjälp. Jag tackade och han körde mig sedan till sjukhuset. Jag fick även veta att telefonerna börjat fungera igen, så jag frågade om jag fick låna hans mobil vilket jag också fick. Jag ringd upp Jai, men ingen signal gick fram.

Synen vid sjukhuset var kaotisk, det var hundratals människor på platsen. Jag gick upp på en grön gräsplan bredvid några uppställda tält då jag hör Jai skrika mitt namn. ”STEFAN!” Känslan när jag hörde hennes röst går inte att beskriva. Jag höll på att svimma och vi omfamnade varandra. Tårarna rann! Jag tänkte att jag inte borde visa för mycket glädje när vi stod där mitt bland skadade och människor som saknade sina anhöriga. Jag ringde direkt hem och min pappa svarade. Jag kunde inte säga särskilt mycket, men det var underbart att få höra pappas röst. Pappa sa att det bara var två döda svenskar och jag svarade honom att bara där jag varit måste minst tusen svenskar ha dött. Jag frågade min pappa om han visste något om mina bekanta från Varberg som befann sig i Phuket. Pappa förklarade att de var okej och det var en enorm lättnad att få veta de klarat sig undan flodvågen.

Jais syster och hennes man hade tagit sig till Khao Lak från Phuket för att hjälpa Jai att söka efter mig. Jai hade letat efter mig både bland alla döda kroppar på tempelområden och inne på sjukhusen i Takua Pa.

Jai och jag hade under semestern lånat en bil som nu satt uppe i ett träd och Jai ville först anmäla detta till polisen i Takua Pa innan vi återvände till Phuket. Jag sa att jag först ville till busstationen innan vi tog oss någon annanstans. När jag kom gåendes tillsammans med Jai mot busstationen höjde jag min ena arm likt en segergest och det svenska paret och ett annat par från min uppsamlingsplats i Khao Lak som satt vid busstationen gladdes åt att se att jag återfunnit Jai. Jai lånade ut sin mobiltelefon så att de kunde ringa hem. Först ville det unga paret avvakta med att ringa, men när jag påpekade hur viktigt det var för deras anhöriga i Sverige att de hörde av sig ringde de tillsist. Vi tog sedan farväl, de skrev ned sina namn på en lapp som Jai och jag senare tänkt använda för att kontakta ambassaden åt dem.

På resan ned mot Phuket ringde min familj igen och en nära vän till mig hörde också av sig. Min familj hörde av sig för att min pappa ville få en bekräftelse att det verkligen var jag han tidigare talat med i telefon.

Jai berättade sedan hur hon klarat sig undan flodvågen. Hon hade blivit instängd på sitt kontor då vattnet strömmat in över hotellet. Hon hade kastat en printer genom en glasruta i dörren till sitt kontor och vatten hade då forsat in genom den krossade glasrutan. På något sätt hade hon sedan lyckats ta sig ut genom hålet och simmat upp till vattenytan. Jai räddade livet på en utav sina arbetskamrater som inte kunde simma, men flera utav hennes arbetskamrater försvann under vattenytan inför Jais ögon. Tolv av Jais arbetskamrater omkom i flodvågen.

Hon hade sedan kört en Song Taew (lokalbuss) med skadade till Takua Pa. Vid skymningen hade hon sedan försökt att ta sig till Khao Lak Country Side för att söka reda på mig, men polisen hade med handgemäng tvingat henne tillbaka eftersom det var allt för farligt att ge sig iväg och leta efter mig.

Väl framme i Phuket mötte Jais familj oss och de var mycket glada över att vi bägge var oskadda. Som alla andra förstod de inte riktigt vad som hänt. Vi fick sedan i oss lite mat, tvättade oss och såg till att mina sår på benen blev rena från smuts. Därefter åkte vi till ett tempel och talade med några munkar. Det var tryggt att sitta bland munkarna trots att jag inte förstod mycket utav det som sades. En utav munkarna sa att jag måste gjort mycket gott i mitt liv eftersom jag klarade mig undan flodvågen.
Han sa att jag nu av tacksamhet måste fortsätta att göra gott i mitt liv! Vi tände rökelser, bad för alla dem som fortfarande saknades och hoppades att så många som möjligt skulle återfinnas vid liv. Innan vi lämnade templet fäste en munk ett beskyddande snöre kring våra handleder. Jag ville inte åka hem i detta skedde, eftersom jag tänkte att det fanns mer behövande som behövde komma hem. Så jag sa till Jai att vi kunde undersöka möjligheten att åka hem under morgon dagen istället.

Jais föräldrarhem ligger mycket nära flygplatsen och ljudet av jetmotorer påminde allt för mycket om flodvågens framfart. Vi bestämde oss därför för att campa uppe på ett berg inte så långt bort. Det var ju dessutom skönt att veta att inte någon ny våg skulle kunna nå oss där uppe på berget.Alla utan Jais pappa följde med upp på berget. Väl uppe på berget mötte vi fler thailändare som också bestämt sig för att tillbringa natten utomhus. Det blev inte många timmars sömn, varje gång vindskyddet fladdrade i vinden ryckte jag till. Trots att jag inte sov särskilt länge under natten, så var det betryggade att vara tillsammans med Jai och hennes familj igen.

Morgonen därpå åkte vi tillbaka till Jais föräldrarhem. Där åt vi och tvättade oss igen. Jais systers man som arbetar på flygplatsen berättade att det gick ett flyg till Köpenhamn vid lunchtid, så vi kunde ju se om jag fick plats på det flyget. Det kändes fel att lämna Jai, men samtidigt visste jag att min familj mer än någonsin önskade att jag kom hem. Eftersom Jai var vid liv och även hennes närmaste anhöriga också klarat sig bestämde vi oss för att det nog ändå var bäst att jag åkte hem.
Jag anmälde mig ”Standby” på flygplatsen, det var trots allt relativt lugnt på flygplatsen och hade man bara sitt pass kunde man stå Standby på vilket flyg som helst. När alla ordinarie gäster checkat in på flyget till Köpenhamn fick alla vi som var Standby besked om att alla fick plats. Det var t om så att flera platser på flyget var tomma till Köpenhamn. Flygresan var fylld av många blandade känslor och jag grät ganska mycket, både av glädje men också av medkänsla för alla andra drabbade.

Det var skönt att återse min familj, men varje dag har jag våndas över att jag lämnade Jai och alla andra människor i Thailand. Tankarna har snurrat och man undrar fortfarande över vad man borde ha gjort annorlunda för att bättre hjälpt till på plats. Varför lyckades jag komma hem så fort när det fanns andra som behövde komma hem snabbare än mig?

Känslan att inte kunna hjälpa till här hemma har varit olidlig, men när jag kom på att jag kunde se om röda korset behövde hjälp åkte jag ned till stan. Jag fann personal från Röda Korset nästan direkt och jag fick en banderoll och en insamlingsbössa i handen. Det var verkligen underbart att samla in pengar till ”Flodvågens offer”! Jag är för evigt tacksam för att jag fick hjälpa till den förmiddagen.

För mig återstår likt som för de flesta drabbade att bearbeta efterföljderna av katastrofen. Min fästmö har förlorat sitt arbete och därmed sin inkomst. Utan inkomst och utan sysselsättningen kommer den närmaste tiden att bli en mycket ansträngande tid för Jai och hennes familj. Jag är dock övertygad om att allt ändå till sist kommer ordna sig även om det kommer att ta tid.
Jag är dessutom övertygad om att livet södra Thailand kommer återgå till det normala och återfå sina turister fortare än vad någon tror är möjligt. Det allra viktigaste för Thailand framöver är att vi återvänder! Thailand är ju fortfarande det underbara land som i så många år fått oss att uppleva våra drömmar. Jag ser redan fram emot min nästa resa till Thailand och mötena med de beundransvärda thailändare som alltid möter en med ett leende på läpparna.

Tillsist vill jag säga att mina tankar går till alla dem som förlorat någon i denna katastrof. Och självfallet tänker jag då på alla de drabbade i alla de länder som flodvågen slog in över.

Av: Stefan Lindh 

Efter Tsunamin

Nästan ett år efter Tsunamin bestämde sig min nyblivna fru och jag för att åka tillbaks till Khao Lak. Detta för att hedra Tsunamins-offer samt för visa vår tacksamhet för att vi klarade oss med livet i behåll. 

Först åkte vi till, ”The wall of Remembrance” som ligger så långt norrut man kan komma på Phuket Ö. Minnesväggen ligger vid det man idag också kallar för Site 2, vilken fram tills dessa dagar varit förvaringsplats för avlidna från Tsunamin.
  Vi lämnade ett blomsterarrangemang vid väggen och stod tysta en stund. Det var verkligen gripande att stå där och se alla foton och läsa de texter som anhöriga skrivit ned på väggen. Tårarna fyllde ögonen, innan vi begav oss vidare mot Khao Lak.

 

Väl framme i Khao Lak stannande vi först vid ”Andetemplet”, utmed vägen just innan man svänger ned till själva huvudvägen. Vid det lilla templet tände vi ljus och rökelse och tog oss även tid för att be i all stillhet.

 

Så, sedan bar det iväg ned till stranden. Det var en egendomlig känsla att köra genom Khao Lak. På vissa ställen stod hotell nyrenoverade och redo för att ta emot gäster, medan det på de flesta håll bara låg tillrätta lagd slät rödbrun jord där det en gång förut stått ett hotell.

 

Besöket på hotell Khao Lak Country Side som jag befann mig på när flodvågen slog till var verkligen märklig för mig. Hotellet var helt återuppbyggt och det gick inte att se ett spår av tsunamin på själva hotellområdet. Tittade man utanför hotellområdet så blev man självfallet påmind om det som hände för ett år sedan.

 

Vi lämnade blommor vid hotellets andehus innan vi åkte vidare till platsen där den omtalade militärbåten som spolades upp på land under tsunamin fortfarande ligger kvar.

 

Sist jag såg båten var det ett helvetiskt kaos runt en, nu var platsen förvandlad till en turistattraktion.

 

Till stranden bar det sedan av och där lämnade ett vackert blomsterarrangemang till påminnelse av alla offer.

 

Innan vår minnesresa avslutades besökte vi Takua Pa och den heliga staty som Jai dagen efter tsunamin i en bön lovat att bli nunna för en tid om jag bara var vid liv.
Jai var nunna under några dagar nu i höst och vårt besök vid statyn i Takua Pa handlade därmed förutom att visa tacksamhet att berätta att Jai faktiskt fullgjort det hon lovat.

 

Efter vår lilla minnesresa kändes det väldigt bra. Denna resa innebär ju inte på något sätt att vi lägger allt bakom oss. Nej vår tacksamhet och våra minnen lever för evigt.