Icke-jaget (anãtman) och tomheten (shunyata) är två avgörande begrepp inom buddhismen som hänger samman med varandra. Det är med den yttersta läran som Buddha beskriver de fyra ädla sanningarna och i den första av dessa ädla sanningar talar Buddha om just icke-jaget (anãtman). Med begreppet anãtman förklarar Buddha att det inte finns något jag eller någon grundval. Jacobsen jämför begreppet anãtman med sanskrittermen ”nihsvabhãva” som betyder ”frånvaro av egen existens”(Jacobsen 2002).
Den allmänna uppfattningen av världen är falsk enligt buddhismen; det finns inga ting utan enbart händelser, processer och relationer. Människan har inte någon odödlig själ och allt är föränderligt. Buddhismen ser världen som ett oupphörligt flöde, men vårt språk, våra sinnen ställer till det för oss när vi ger alla dessa världsliga ting namn och egenskaper. Människan fäster sig sedan vid dessa ting eftersom vi vill att de skall fortbestå. Men ingenting består enligt buddhismen och det är just människans önskan att tingen skall bestå som skapar vår otillfredsställelse (duhkha).
Theravãdabuddhisten Walpola Rahula skriver: ”En människa kan omnämnas som begrepp, prajñapti, det vill säga personen finns i vedertagen bemärkelse, men inte som verklighet eller substans, dravya” (Jacobsen 2002). När en människa föds är det inte någon person som återfötts och fått en ny kropp, det är de så kallade skandhas, som består av dharmas, ett slags energiblixtar som uppstår och upplöses. Jacobsen förklarar: ”Den person som återföds är varken densamma eller någon annan, båda delar eller inget av delarna” (Jacobsen 2002).
I mahãyana saknas inte enbart de enskilda personerna ãtman (självet), utan även energiblixtrarna är något falskt inbillat. Och det är just detta ställningstagande som är den viktigaste skillnaden mellan mahãyana och hinayãnaskolorna. Huvudintresset i mahãyana är just vetskapen om ”det som egentligen är” och man behandlar främst detta i texterna, Prajñãpãramitãsutrorna. Shunyataär stillheten mellan alla uppfattningar, ”tomhet”.
I den klassiska buddhistiska djupmeditationens femte meditationsstadium uppfattas alla former och all materia som tomhet. I det sjunde stadiet mediterar man över tomheten och förnekar rummets och medvetandets materialitet, och i det åttonde stadiet är medvetande vilande, här finns varken begrepp eller icke-begrepp, all dualism överskrids.
Phra Peter Pannapadipo berättar i sin bok ”Phra Farang: An English Monk in Thailand”, att det var först när han förstod att det var hans västerländska dualistiska tänkande som hindrade honom från att utvecklas, som han kunde gå vidare i sin meditation.
”Dualism. That was the trap. And I was in it”. (Pannapadipo 2000)
Pannapadipo sa sig komma till insikt bland annat genom att studera en av zenbuddhismens kända profiler, Huang Po.
Hunag Po skriver,” Away with your likes and dislikes, every single thing is just the one mind” (Pannapadipo, 2000).
Den indiska buddhistiska filosofen Nãgãrjuna (100-300 e.v.t) och grundaren av madhyamaka förklarar att världen är obegriplig och inte ens kan uttryckas i ord. Ett tings tomhet är därför dess ”sådanhet”, tathatã. Orsak och verkan finns inte. I den högsta sanningsnivån uppstår därför ingenting.
I den tantriska buddhismen är mandalan ett viktigt meditationsredskap som hjälper eleven att överskrida all dualism genom att tillsist upplösa visualiseringen (mandalan) i tomheten.
Enligt yogãcãra, ”medvetandeskolan”, som grundades av Vasubandui och Ansanga kring 400-500-talet är Buddhas beskrivning av fenomenvärlden inget annat än medvetande.
Tomhetsläran som Buddha använde var inte någon slutlig lära enligt Vasubandui.
Enligt den komplicerade tiantai-filosofin, som utvecklades i Kina under 500-talet, anser man att alla ting är tomma i sig. Allt genomsyras av allting annat och allt existerar som en organisk enhet. Som empiriska fenomen är de ömsesidigt beroende av varandra och blir verkliga för betraktaren. Verkligheten är alltså tomheten och denna tomhet är den kosmiske Buddha.
Theravãda buddhistmunken Bhikkhu Buddhadãsa (1906-1993) sa, att en gåva som innebär avkall på alla egen intressen är en bättre gåva, han kallade en sådan gåva för tomhetens gåva.
Det som ges bort är just jaget, det vill säga känslan av mig och mitt. Nirvana är egentligen att se att ingenting tillhör oss.
Som avslutning skulle jag åter en gång vilja hänvisa till Nãgãrjunas filosofiska system som säger att buddhismen är mellanvägen och Nãgãrjuna förkastar därför varat, intet och blivandet. För honom återstår endast tomheten. Så om vi vill säga någonting om vad som egentligen är verkligt kan vi bara hänvisa till tomheten.
Källförteckning:
Jacobsen A Knut, “Buddhismen: Religion, historia, liv”, 2002 Natur och Kultur, Stockholm
Pannapadipa Phra Peter, “Phra Farang:An English Monk in Thailand”, 2000, Post Books, Bangkok
